Essä - Kan kultur produceras och konsumeras jämlikt?

På kursen skulle vi skriva en essä. En essä är en kortare text som är faktabaserad, personlig och resonerande eller filosofisk om jag sammanfattar vad mina lärare sagt. Jag blev så peppad av texter från kamrater om piratrörelsen som skrev efter dramaserien The Pirate Pay på SVT så jag tänkte jag också skulle skriva en text.

Några fler texter man kan läsa:

• SVT förvränger The Pirate Bays historia - Text av Rasmus Fleischer
• Peter Sunde vill forma bilden av sig själv - Intervju med Peter Sunde
• Peter Sunde om The Pirate Bay: ”Vi gjorde allt helt rätt” - Radioinslag
• Om The Pirate Bay, internet och världen bortom tangentbordet - Blogginlägg av Det glada tjugotalet

Och här kommer min text! Hoppas ni gillar!

Kan kultur produceras och konsumeras jämlikt?

Hur kan vi i samhället skapa förutsättningar så att artister, konstnärer, författare, musiker, skådespelare och andra skapare kan berika vår gemensamma kultur? De flesta vill nog att kulturen ska vara tillgänglig för så många som möjligt samtidigt som skaparna inte utnyttjas. Flera olika verktyg har använts genom historien. Internet och digitaliseringen har gjort kulturskapandet tillgänglig för många fler samtidigt som industrier hotas och gamla sanningar ifrågasätts i och med teknikens möjligheter.

Min ingång till debatten om kulturskapande tog sitt avstamp i två sammanhang, bägge från min ungdom. Punken och Linux.

Som tonåring gick jag med i ett punkband. Vi var inte speciellt bra och punk var tillåtande för de som inte kunde spela musik. I takt med att vi blev bättre så ville andra i bandet ändra profil mer till hårdrock. Högre status antar jag. Det var min klasskamrat i sjunde klass som frågade mig om jag inte ville bli bassist i ett puntkband. Varför han frågade mig kommer jag inte riktigt ihåg. Antagligen för att jag då gick med trasiga jeans med säkerhetsnålar som höll ihop hålen (som jag själv rivit upp) och klorinblekta t-shirtar. Sagt och gjort, vi blev ett band på fyra personer. Jag hade tidigare spelat althorn och trumpet på kommunala musikskolan och bytte nu till elbas. I högstadiet fanns ämnet “elevens val” och där kunde jag välja att ta lektioner i elbas på kommunala musuikskolan och läsa harmonilära.

Själva bandet och repandet med bandet skedde utanför skoltid, på ungdomsgården Benka Di, “att vara tillsammans är bra”, som hade replokaler. Gitarristen var den drivna i bandet och såg till att vi gjorde bandet som en studiecirkel genom studieförbundet Studiefrämjandet. För varje repning “tjänade” vi ihop pengar som kunde läggas på musikrelaterade grejer. Det var väl något slags avdrag. Så vi köpte ett PA-system som vi behövde för sången och lämnade in kvittot till Studiefrämjandet och fick tillbaka en rätt stor del av vad PA-systemet kostade. “Haha, vilka idioter”, sa vi. “Vi hade ju repat i alla fall. Nu slösade de verkligen bort pengar på oss” och var helt omedvetna om att vi gått i folkbildningens smarta fälla. För vi var ett skolboksexempel på hur stödet till kommunala musikskolan och till folkbildningen skulle fungera. Istället för att vara ute och hitta på hyss så tragglade vi på med Smoke on the water och All the small things samt egenskrivna låtar samtidigt som vi drömde om att slå stort och turnera. Nog blev det hyss ändå, men de höll sig på en rimligare nivå av inte så allvarliga saker.

Att Simrishamns satsade på kultur på detta sätt gynnade så klart alla kulturskapare, unga som gamla. Tvärtom detta gör idag Norrköpings kommun när de stänger ner replokaler och ersätter med “innovationslabb”. Något som Lotta Ilona Häyrynen skriver om i sin text i Arbetet om replokalsdöden i landet.

Hur som helst, vi hade i alla fall replokaler i Simrishamn. Och det blev spelningar på skolavslutningar, tävlingar på lokala biografen med andra band och vi reste till både Kristianstad och Ystad för att delta på spelningar eller musiklektioner. Högstadiet kom och gick, gymnasiet likaså. Gitarristen och trummisen hade större ambitioner än vad jag hade och fortsatte med musiken i ett annat band efter gymnasiet.

Min andra ingång till kulturen kom något oväntat från Linux. Finlandssvensken Linus Torvalds skapade 1991 en operativsystemkärnan som han kallade Linux. Tillsammans med andra verktyg från Free Software Foundation skapades ett komplett operativsystem. Under högstadiet introducerades jag till detta fria och gratis operativsystemet. Det var lite krångligt vilket nog var en del av charmen. Ja, jag kände mig som en hackare när jag skrev in obskyra kommandon i terminalfönstret. Jag var mästare över min dator när jag kompilerade min egen linuxkärna. Operativsystemets olika delar skapades av både idealistiska programmerare eller glada tekniknördar som Linus Torvalds som gjorde det “Just for fun”, som också var titeln på hans bok som släpptes 2002.

På 90- talet och 00-talet körde vanligt folk operativsystemet Windows. Man var tvungen ett betala för operativsystemet, hemska tanke, och hålla på att skriva in krångliga licensnycklar när man fixade en ny dator. Självklart ville vi inte betala för storföretagets operativsystem som alla hatade. Så vi piratkopierade det. Vissa personer lärde sig de långa och krångliga licensnycklarna utantill för att de hjälpte så många familjemedlemmar, vänner och bekanta med att installera Windows. Många av oss teknintresserade blev den obetalda IT-supporten varpå hela hemdatorrevolutionen i Sverige vilade.

Samtidigt som piratkopieringen av Windows var ett långfinger mot storföretaget Microsoft och hela etablissemanget så cementerade man status quo - Windows var det operativsystem som gällde. Men med Linux och den fria och öppna programvaran fick vi frihet. Det var tekniknördar och eldsjälar som frivilligt släppte operativsystemet med källkoden öppen för alla att kopiera, ändra och dela vidare. Det var anarkistiskt, det var liberalt, det var kommunistiskt och det var anti-sosse-sverige. Många av oss hade läst “A Declaration of the Independence of Cyberspace” av John Perry Barlow, konstnären och låtskrivaren för The Greateful Dead som likt många hade frihetliga och anarkistiska förhoppningar om internet. Texten som han skrev 1996 inleds med följande:

“Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. You are not welcome among us. You have no sovereignty where we gather.”

90-talet och 00-talet bubblade av denna nybyggaranda på internet. Den digitala världen har frigjorts oss från de materiella bojorna som hindrade individuell och kollektiv utveckling. Självklart var hackare, programmerare, anarkister, liberaler, kommunister och pirater mot begränsning av denna frihet.

Då är det nog dags att närma oss frågan om upphovsrätt. Det var ju upphovsrätten som gjorde det olagligt att sälja piratkopierade versioner av Windows. (På den tiden var det ännu inte olagligt att ladda ner dock.) Det var upprätthållandet av upphovsrätten som hämmade utvecklingen av det tidiga internet. Då får vi spola tillbaka bandet en bit.

Den första upphovsrättslagstiftningen kom till i Storbrittanien från början av 1700-talet. Sedan Gutenberg uppfann tryckpressen på 1400-talet blev producerandet av böcker otroligt mycket billigare och bidrog dramatiskt till läskunnigheten i Europa. Innan det fanns en upphovsrätt kunde vem som helst köpa en tryckpress och trycka om befintliga verk vilket ledde till låga priser på böcker. Så även fattiga människor hade råd att köpa. Upphovsrätten innebar att man utöver en tryckpress även behövde få rätt att kopiera (copyright). Förläggare fick monopol över bokens tryckning i 14 år. Det var en slags avvägning mellan allmänhetens tillgång till böcker och möjlighet att skapa incitament till författare och förläggare så att det skapas nya verk. En direkt effekt av upphovsrätten blev dock att lågprismarknaden försvann vilket gjorde litteraturen mer otillgänglig för den fattiga befolkningen.

Och sen har upphovsrätten byggts på i flera omgångar. En av de viktigaste händelserna är Bernkonventionen från 1886, en internationell överenskommelse om upphovsrätt. Det är mycket som händer här men exempelvis så stadgar konventionen att att alla verk utom fotografier och filmer ska skyddas i minst 50 år efter upphovsmannen död.

Själv har jag alltid tyckt att vissa idéer bakom upphovsrätten är rimliga. Hur kan vi skapa incitament för människor att lägga ner tid och energi på att skapa böcker, musik och konst men hålla det på en rimlig nivå så att allmänheten får ta del av det och att kulturen görs så fri som möjligt. Idag gäller upphovsrätten 70 år efter upphovsmannens död. Men få tror nog att författare skulle avskräckas från att skriva en bok om upphovsrätten inte längre skulle gälla när de ligger i graven. Vissa kända författare tjänar pengar på äldre verk under hela sina liv. Men för många så är det nog de första 5-10 åren. Vad för effekt hade det fått på kulturen om vi backat bandet och reglerat upphovsrätten till att gälla i säg 20 år efter publicering?

Åter då till den digitala tidsåldern. Många programmerare i Linux-världen var ideologiskt motiverade. I boken Free as in Freedom får vi träffa grundaren till Free Software Foundation, Richard Stallman, och hör honom förklara att frågan om att kunna kopiera och ändra programmen på sin dator var en fråga om frihet. För honom var det dessutom en fråga om tillit och solidaritet att dela med sig av sitt arbete. Han grundade och samlade likasinnade i Free Software Foundation som utvecklade ett fritt och gratis operativsystemet som syftade till att ersätta det då i USA:s universitetsvärlds dominerande operativsystemet Unix. Men samtidigt ville de inte att ett vinstdrivande företag skulle kunna ta deras operativsystem, göra några ändringar och stänga in produkten och hindra andra att kopiera vidare och förbättra. Upphovsrätten var för dem en styggelse som hindrade samarbete. Men de drog nytta av upphovsrätten för att vända på det. De gjorde copyright till copyleft. De utvecklade mjukvarulicensen GPL som var lika enkel som briljant: du får kopiera det här programmet och du får ändra i det. Men om du ändrar i det måste det nya verket släppas under samma licens och på så sätt försäkra användarna om att de får kvar sin frihet.

Själv kom jag i kontakt med Linux och programmering under högstadiet. Jag har fina minnen om när en kompis sov över och vi installerade Linux och lyssnade på Midnight Oil hela natten i mitt pojkrum i den lilla byn på den skånska landsbygden. Det gjorde större avtryck än jag kunde föreställa mig. Det gjorde jag att valde Teknikprogrammet på gymnasiet och att jag sedan flyttade till Lund för att plugga datateknik på Tekniska högskolan. Frågan om fri och öppen mjukvara kom också snabbt att handla om motstånd mot mjukvarupatent, som enligt de flesta utvecklare till fri och öppen mjukvara är ett stort problem. Jag åkte ner till Bryssel med Förening för en fri informationsinfrastruktur för att prata med EU-parlamentariker om vikten att rösta nej till förslaget om att “harmonisera” mjukvarupatent i EU.

Under min tid i Lund lärde jag mig mer om programmering och utvecklade en del program på fritiden för skojs skull. För mig var det självklart att släppa programmen och koden fri så att andra kunde använda programmen gratis och programmera vidare på dem om de ville. Jag kollade in nedladdningsstatistiken nyss. Sedan 2009 har ett av programmen, WiggleMouse, laddats ner över 270 000 gånger. Jag tog inte betalt och bad inte om donationer. Varför skulle jag göra det? Det var kul att koda och programmet var ett sådant som inte krävde speciellt mycket underhåll.

Rörelsen kring fri och öppen mjukvara var ett lyckat exempel på delning och samarbete. Men den breda rörelsen för att göra information fri insåg att det fanns fler sfärer som behövde befrias från upphovsrätten. Och återigen använde man upphovsrätten som en slags politiskt jujutsu. Det blev organisationen Creative Commons som under ledning av Lawrence Lessig tog fram licenser. Om man producerade en låt eller skrev en bok så kunde man välja att släppa sitt verk under en av Creative Commins licenser. Alla licenser gick ut på att det var fritt fram att kopiera. Vissa licenser tillät andra att använda verket kommersiellt och andra förbjöd sådan användning utan att fråga upphovspersonen först. Lessig förklarar i sin bok Free Culture om hur storföretagen, speciellt mediabolagen, använder upphovsrätten för att låsa ner och låsa in kulturen. Han går igenom upphovsrättens historia och om hur upphovsrätten skapades för att sporra kreativitet och kulturskapande genom att säkra vissa rättigheter för kulturskaparna. Men att upphovsrätten i modern tid mer och mer används för att begränsa kreativitet. Han ställer frågan om hur fri kulturen är i USA och menar att fria kulturer lämnar innehåll öppet för att kunna utvecklas av andra. Han berör också spänning piratkopiering och äganderätt i inledningen och säger (min översättning):

“…den fria kultur som jag försvarar i denna bok är en balans mellan anarki och kontroll. En fri kultur, som en fri marknad, är fylld med egendom. Den är fylld med regler för egendom och avtal som verkställs av staten. Men precis som en fri marknad är perverterad om dess egendom blir feodal, så kan också en fri kultur ifrågasättas av extremism i de egendomsrättigheter som definierar den.”

Lawrence är juridikprofessor och tillhör mer den liberala falangen av rörelsen. Några av de mer anarkistiska och kommunistiska delarna av rörelsen kan vi hitta i svenska Piratbyrån. I sitt verk “Copy Me, Samlade texter från Piratbyrån” 2005 tar de upp flera argument mot dagens upphovsrätt. Med kaxiga och utmanande rubriker som “Slutet för snorrika popartister” och “I graven behöver Elvis ingen upphovsrätt” argumenterar de för en mer nedbantad upphovsrätt.

I inledningen till Copy Me skriver de:

“Med en dator kan man alltså behandla data precis hur man vill och tvärtom. Detta är dåliga nyheter för vad vi kallar upphovsrättsindustrin, denna improduktiva koloss som sedan 1800-talets slut levt på sina monopol på optiska, akustiska och textuella dataflöden. Genom att strypa samhällets informationsflöden och bekämpa teknologins utveckling har denna parasitiska industri skapat en konstlad knapphet på kultur och till och med lyckats få vissa att betala för den.

För oss är detta naturligtvis ett stort skämt och knappast vad 1700- och 1800-talens makthavare hade i åtanke då de införde upphovsrätten”

Det som Piratbyrån nog är mest kända för är att de 2003 startade världens största bittorrent-tracker The Pirate Bay. Bittorrent-tekniken fungerade på så sätt att själva datan att ladda ner inte fanns lagrade på The Pirate Bays servrar, den delades kollektivt genom användarnas egna datorer. Om en användare hade en film, musikskiva eller datorprogram den ville dela med sig av kunde den logga in på The Pirate Bay och skapa en så kallad torrent. Andra användare kunde söka på sajten och hitta torrenten för filmen och ladda ner filmen till sin dator. När man sedan hade laddat ner filmen så bidrog man till att vara en slags server så att fler kunde ladda ner och snabbare. Det enda The Pirate Bay gjorde var att agera som ett slags register. Det bör också tilläggas att mycket annat än upphovsrättsskyddade filmer och musik delades. Även linux-installationsskivor delades varpå fildelning är en bättre term än piratkopiering i många sammanang.

Det var vid tillfället olagligt att ladda upp upphovsrättsskyddat material men inte att ladda ner. Det blev olagligt först 2005. Det var inte heller olagligt att länka till upphovsrättsskyddat material. Alltså trodde personerna bakom The Pirate Bay att de var trygga. De hade ju inget upphovsrättsskyddat material på sina servrar. När de fick arga brev från musik- och filmindustrin i USA så skrev de kaxiga svar om att amerikansk lag inte gäller i Sverige.

Men när trycket från film- och musikindustrin blev för stort och USA:s regering hotade med handelssanktioner så kände sig den svenska regeringen tvungen att agera. Polisen slog till mot PRQ, hostingföretaget där The Pirate Bays servrar stod. Justitieminister Thomas Bodström anklagades senare för att ha påverkat Polisen och utövat ministerstyre, något som är olagligt i Sverige. Detta skeendet har gestaltats i dokumentären TPB AFK och dramaserien The Pirate Bay.

Frågan om fildelning var i full gång under mitten på 00-talet. Många undersökningar gjorde på hur biobesök och musikförsäljning påverkades av fildelning. Det visade sig Musik- och filmindustrin räknade varje nedladdning som en direkt förlorad intäkt och krävde stora skadestånd. Många enskilda artister var upprörda över piratkopieringen av deras musik. Men andra artister var mer pragmatiska och såg piratkopieringen som en slags reklam. Många som piratkopierade köpte sedan skivan för att stödja artisten. Eller så gick de på konserter och köpte t-shirts och annan merch.

The Pirate Bay lyckades aldrig stängas ner. Däremot fick The Pirate Bay-grundarna kännbara fängelsestraff och astronomiska skadestånd. Men folk fortsatte att fildela.

Sen kom Spotify som skulle vara räddningen både för konsumenterna och för artisterna. Få känner nog till att Spotifys första versioner förlitade sig på piratkopiering och använde sig av samma bittorrentteknik som The Pirate Bay. Men det var mer användarvänligt. Och de lyckades till slut att teckna avtal med de stora skivbolagen. Artisterna får betalt utifrån hur mycket av deras musik sm spelas på plattformen. Slutet gott, allting gott. Eller? Nja, många artister kritiserar Spotify för de låga ersättningarna. Och AI-genererad musik och annan bakgrundsmusik puttar undan musik som många artister gör.

Men är det inte så enkelt att man bara borde respektera andras upphovsrätt och skapande och betala för sig? Då missar man att många av de som skapar musik “stjäl” musik i form av att “sampla”. Som DJ DangerMouse gjorde med Beatles-skivan White Album. Han “snodde” från den skivan hejvilt. Resultatet blev skivan Grey Album och den remix han gjorde av “samples” från andra är så bearbetade att de knappt går att känna igen. Han sökte inte efter rättigheter att använda Beatles musik på det sättet så skivbolaget EMI kom och sa åt honom att sluta sprida albumet.

Film- och musikindustrin har lobbat i hela världen för starkare upphovsrätt och skydd för artisterna. Men samtidigt som musikindsutrin gör rekordvinster så uppger 90 procent av artisterna i en undersökning att ersättningen de får från streamingtjänsterna är för låg. Om man säger sig vilja skydda den enskilda artisten bör man nog bjussa lite mer av sin vinst till artisterna.

Att lyssna på industrin för att få reda på hur det verkligen förhåller sig är dock en dålig idé för det mesta. För de som allra mest struntar i upphovsrätten är också industrin. Denna gång AI-företagen. De har utan lov dammsugit internet efter material: böcker, artiklar, musik, programkod, forskningsrapporter, nyhetsartiklar och allt de kommer över. Med AI-modeller som bygger på statistiska samband och sannolikheter bland annat kan de svara på alla möjliga frågor, skriva programkod och noveller och till och med producera musik och bilder. Det är visserligen en annan industri än film- och musikindustrin. Men det är vinstintresset som driver företagen, inte en vilja att göra rätt för sig eller följa någon slags moral.

Men vilka inkluderar vi idag när vi pratar om kulturskapare, författare och musiker? Är det de personer som tjänar mer än 1 miljon kronor per år? Eller de som är i svensktoppen eller säljs mest på bokmässan i Göteborg? Är det de personer som lägger ner majoriteten av sin tid på skapandet? Är det memeskaparna på sociala medier? Är det youtubers och poddare? Är det poeten som delar sina dikter på Instagram men som aldrig förväntar sig att tjäna pengar på det?

Enligt Författarförbundets inkomstundersökning hade 42% av de tillfrågade 25% sysselsättningsgrad ägnat till skrivande, eller ännu lägre. De flesta författare kombinerar sitt skrivande med annan inkomst från tjänst, pension och näringsverksamhet.

Men om man inte starkare upphovsrätt skapar bättre förutsättningar för kulturskapare, vad kan då göra det?

Det som behövs är tid och möjlighet för människor att göra det som de älskar. Karl Marx ägnar inte mycket av sitt skrivande till att beskriva sitt idealsamhälle men öppnar lite på glänt i Den Tyska Ideologin:

“Förhållandena är helt annorlunda i det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.”

Men vi kanske inte måste vänta tills ett perfekt kommunistisk samhälle blir till, då får vi nog vänta länge. Men att skapa utrymme åt fler saker i livet tror jag är en god idé.

För egen del har jag tagit ett år tjänstledigt för att läsa en skrivarkurs på folkhögskola. Jag har delat med mig av mina texter på mina olika bloggar som alla kan ta del av som de vill. Än så länge är det mest några noveller och dikter. Men jag håller på med ett romanprojekt nu under våren. Under utbildningen har vi haft flera författarbesök. En av författarna berättar att hon har ett “day job” men är tjänstledig en dag i veckan för att ägna sig åt skrivandet. Jag vet inte hur jag ska ta vidare mitt skrivande efter det här året. Men jag hoppas att kunna ägna en dag i veckan på samma sätt som författaren. Och om jag har tur så får jag en bok utgiven. I annat fall får jag material till mina bloggar som folk får läsa digital. Är jag en av kulturskaparna jag pratar om? Ja, jag tänker nog det. Vi är många som skapar även om vi inte livnär oss på det.

Om vi hade infört arbetstidsförkortning med en 30-timmarsvecka istället för 40 så hade fler fått tid att göra det de vill. Om vi inför studielön eller höjer CSN-bidraget, då kan fler gå skrivarlinje på en folkhögskola och få hjälp och tid att urforska sitt skrivande. Om vi ger skatteavdrag för författare och artister på rättegångskostnader då kanske fler vågar dra skojarförlag och Spotify inför rätta när de känner sig blåsta. Det kanske är dags att återinföra Miljöpartiets reform friåret där en anställd kunde ta ledigt 3-12 månader och få motsvarande 85% av A-kassan under tiden.

Jag vet inte vad de bästa insatserna skulle vara för kulturarbetare eller för kulturen i stort. Men jag vet att sänkt A-kassa, sämre anställningsskydd, utsvältning av studieförbunden och folkbildning, slakten på replokaler och slopade kulturbidrag drabbar kulturskapare. Och då är det knappast upphovsrätten som kommer att rädda dem.